Ulrika Carlsson: Judisk renässans

Den polsk-judiska historien och judisk kultur har börjat återupptäckas i Polen.
W Polsce zaczęto na nowo odkrywać historię i kulturę żydowską, polsko-żydowską.

JUDISK FESTVAL I KRAKÓW. FOTO: GRZEGORZ KOZAKIEWICZ / ALAMY

JUDISK FESTVAL I KRAKÓW. FOTO: GRZEGORZ KOZAKIEWICZ / ALAMY

Axess

Det finns en sorg över den judiska frånvaron, skriver Ulrika Carlsson.
Istnieje smutek z powodu nieobecności Żydów, pisze Ulrika Carlsson.

Den polsk-judiska historien och judisk kultur har börjat återupptäckas i Polen. Det finns en sorg över den judiska frånvaron, skriver Ulrika Carlsson.
W Polsce zaczęto na nowo odkrywać polsko-żydowską historię i kulturę żydowską. Istnieje smutek z powodu nieobecności Żydów, pisze Ulrika Carlsson.

Alla israeler vet vad en ”polsk mamma” är: en bitter, ständigt suckande martyr. ”Sluta va en sån jäkla polania”, säger man till flickvännen när hon gnäller och tjatar. I länder som USA där det finns en stor judisk befolkning är begreppet ”judisk mamma” likaledes välkänt. Det betecknar en neurotisk hönsmamma som ger barnen dåligt samvete över allt hon självmant gör för dem.

Polen hör inte till dessa länder. Av 38 miljoner invånare är det bara några tusental som betecknar sig som judar, och landet är ett av de mest homogena i världen, med 95 procent etniska polacker och 92 procent katoliker. Det är svårt när man spatserar i Warszawa att greppa det faktum att staden före kriget befolkades till en tredjedel av judar. Landet som helhet hade världens största judiska befolkning: 3,5 miljoner. Detta tack vare århundraden av religiös tolerans. Judar som fördrevs under korstågen kunde få fristad här.

”Den har under de senaste tjugo
åren blivit något av ett judiskt
Disneyland. Hit kommer turister
för att äta hackad lever på kvällen efter att ha besökt Auschwitz på
dagen.”

"Miało to miejsce w ciągu ostatnich dwudziestu lat
z biegiem lat stał się czymś w rodzaju żydowskiego
Disneyland. Turyści tu przyjeżdżają
zjeść posiekaną wątróbkę wieczorem po wizycie w Auschwitz".

Den judiska borgarklassen hade en avgörande roll i polsk ekonomi och samhällsliv, och perioden från 1500- till slutet av 1700-talet var en judendomens guldålder. Strömningar som chassidismen och mysticismen utvecklades här och fick stor spridning i andra länder. Det var först mot slutet av 1800-talet, när nationalismen väcktes runt om i Europa, som den polska toleransen började förtvina.

Av de polska judarna mördades 90 procent i Förintelsen; en del av dem som överlevt utsattes för pogromer när de återvände hem. Synagogor gjordes om till simbassänger och dylikt; det judiska gettot i Warszawa jämnades med marken och ett nytt, fint bostadsområde byggdes. Den statsledda fördrivningen 1968 utarmade befolkningen än mer.

Men antalet polacker som har minst en judisk mor- eller farförälder uppskattas ligga kring 100 000. De flesta känner inte till dessa blodsband. Förfäderna överlevde genom att anta falska identiteter och dolde sitt ursprung också för barnen. Genom blandäktenskap vattnades det religiösa och kulturella arvet ur än mer. Zofia Gomułkowa, hustru till en av efterkrigstidens viktigaste politiska ledare och själv född judinna, uppmuntrade judar att byta namn för att undvika diskriminering. (För det mesta hade dock staten själv en fientlig inställning till judar under kommunismen.)

I en familj jag känner bytte vart och ett av sex syskon till olika efternamn. De övergav också de förnamn deras mördade föräldrar valt åt dem, så att Sara, som skulle sticka ut i Polen, blev Irena – en fotnot i antisemitismens historia, och ändå oändligt sorglig. (Detta förhindrade dock inte staten, med just Władysław Gomułka i spetsen, att senare identifiera dem som judar i 1968 års antisemitiska kampanj, där folk sparkades från jobb och studieplatser med målet att driva ut dem ur landet.)

Allt detta försvårar för dem som släktforskar för att se om de har judiskt påbrå – och det är det många som gör på senare år. Samtidigt har den polsk-judiska historien och judisk kultur börjat återupptäckas av en bredare allmänhet. En viktig milstolpe var när det hyllade museet Polin, om judarnas tusenåriga historia i Polen, öppnades i Warszawa 2013. Runt om i landet hålls numera fyrtio festivaler om judisk kultur per år, varav den viktigaste (och ­största av sitt slag i världen) äger rum i Kraków. Den innehåller ett vitt spektrum av evenemang, från underhållning till akademiska seminarier.

Men de flesta festivaler är lättsamma nybörjarkurser i ett mischmasch av judisk och israelisk kultur: klezmer och hummus om vartannat. Det hela påminner om arkeologiska utgrävningar av antika, totalt främmande kulturer. Man får för första gången höra att judisk lag förbjuder samtidigt inmundigande av kött och mejeriprodukter.

Det är anmärkningsvärt att dessa festivaler till största del genomförs och besöks av icke-judar. I sin genomgång av judisk pånyttfödelse i Polen, Resurrecting the Jew. Nationalism, Philosemitism and Poland’s Jewish Revival, klassar sociologen Geneviève Zubrzycki en del av dessa företeelser som krass och ytlig kulturell appropriering, till exempel när barn skrudas i svarta kostymer, kippor och tinninglockar, som på maskerad. Men när hon tar upp det med Polens översterabbin, amerikanen Michael­ Shudrich, är han mer överseen­de. Detta är ett naturligt steg i ledet av att folk lär sig, säger han. Och det är bättre att folk är nyfikna än ointresserade.

Mer problematiskt är det som försiggår året om i Krakóws forna judiska stadsdel, Kazimierz. Den har under de senaste tjugo åren blivit något av ett judiskt Disneyland. Hit kommer turister för att äta hackad lever på kvällen efter att ha besökt Auschwitz på dagen. Inredningen är ofta gammaldags, med sjuarmade ljusstakar som prydnad och ord på väggarna skrivna med de där fascinerande oläsliga bokstäverna. Souvenirbutiker pryds av skyltar gjorda på förlagor från 1930-talet. ”Benjamin Holcer, snickare”, står det på en.

Den gemytliga atmosfären gör lätt att man inte reflekterar över att Benjamin Holcer sannolikt arresterades på dessa gator för att sedan kvävas ihjäl av gas. Kanske var hans hår eller resväska eller till och med fotografi bland dem man såg på Auschwitzmuseet i morse. Än mindre kommer man nog på tanken att Holcers barn kanske överlevde och fortfarande är i livet – att dessa nu så lukrativa fastigheters rättmätiga ägare kan vara någon av de tusentals Förintelseöverlevare som lever under fattigdomsgränsen i Israel.

Till de seriösa, djupgående åtagandena hör organisationen Jewish Renewal, lett av rabbinen Haim Dov Beliak (även han importerad från USA – detta är symtomatiskt). Dess uttalade mål är ambitiöst: ”Etablerandet av den moderna staten Israel­ var nittonhundratalets största judiska bedrift. Återuppväckandet av judisk vitalitet i Polen borde bli tvåtusentalets största.” Hit kan den söka sig som fått klarhet i sitt judiska påbrå och vill sätta sig in i den religion och kultur de vet lika lite om som andra polacker. Men alla är välkomna på deras sabbatsaftnar och seminarier om polskjudiska intellektuella genom historien. Det räcker att man är nyfiken – eller, som det står på deras hemsida, ”har en judisk själ”.

Det gladde mig att se detta utsjasade metafysiska begrepp användas. Jag frågade Beliak vad han tyckte kännetecknade denna själ, med en tydlig bild av vad jag ville han skulle svara: ett särskilt förhållningssätt till det absurda, som uttrycker sig både i en viss sorts humor, en känsla för tragedi, och en stram filosofisk läggning.

Men hans svar var mer konkret – positivistiskt. Att ha en judisk själ är att bry sig om den judiska kanonen, samt att ägna sig åt tikun olam, alltså att förbättra världen. Varken det ena eller det andra är vad jag kan se manifestationer av en distinkt slags själ; inte heller är de exklusivt judiska. Jag pressade Beliak om det där med humorn. Seinfeld, frågade jag – tillhör Seinfeld den judiska kanonen? ”Jag är villig att diskutera huruvida Seinfeld är en del av vår kanon”, svarade han.

Förutom allt personligt lidande innebar Förintelsen en tragedi på ett annat plan: den berövade Europa den judiska kulturen. En sorg över den judiska frånvaron har tydligen fått viss spridning i Polen. Zubrzycki berättar om ett performance-konstverk av Rafał Betlejewski, som sprejade orden ”Jag saknar dig, jude” under en bro i Warszawa. Upptåget fick stor respons på nätet. Folk skrev om hur tråkigt och själlöst Polen är nu när det inte finns några judar där.

Jag har själv haft känslan att Polen 2023 är ett helt annat land än det min morfar växte upp i, och att detta har att göra just med frånvaron av judar. Jag känner mig långt mer hemma i Israel än i Polen. Ändå blev jag tacksam för Beliaks sakliga svar om den judiska själen när jag läste det urval av romantisk filosemitism Zubrzycki citerar.

De är för det mesta skrivna av folk som inte känner några judar utan har en stereotyp för ögonen. (Att förkunna filosemitism verkar också vara ett sätt att signalera upplyst kosmopolitism och motstånd mot den fascistoida regeringen.) I kortfilmen Mardrömmar gör den israeliska konstnären Yael Bartana narr av denna nostalgi. Där håller en polack tal inför en tom stadion och vädjar till 3,4 miljoner judar att återvända till Polen för att frälsa dess befolkning.

Men i en intervju berättar Bartana att det inte bara handlar om satir. Hon skulle gärna se att fler israeler besökte Polen, och då inte på klassresor till Auschwitz utan för att utforska det land som efter Israel varit judarnas viktigaste hemland. Många skulle aldrig göra detta: äldre generationer på grund av Förintelsen; yngre, av brist på intresse. Polen associeras nästan uteslutande med Förintelsen och sura fruntimmer. När man reser till Europa föredrar man det coola Berlin.

Polania-tropen är inte identisk med den ”judiska mamman”, men de har samma kärna. ”Polania” avser främst en judisk polska. I det tysta vittnar denna smula israe­lisk folklor om en större historisk växelverkan mellan polsk och judisk mentalitet, en som de flesta yngre israeler är omedvetna om. De har bara fått lära sig att judarna i diasporan var marginaliserade och förföljda. När jag bodde i Israel fick jag ständigt förklara hur det kom sig att jag kände ett släktskap med människorna där (och de med mig) trots att jag inte är judinna. ”Titta på kartan”, sa jag. ”Min morfar växte upp femtio kilometer från din.”